Kluven i hårfrågan, och då menar jag inte topparna (although...).

Blev en impulstoning idag. Gick egentligen dit bara för att kolla pris och tider, men när jag sa att jag ville tona det så fort som möjligt så frågade de om jag ville göra det direkt, och så blev det. Frågan är om jag blev nöjd? Jag tycker att det är ganska fint, men det är absolut inte som jag ville ha det. Jag ville bara jämna ut färgen (skillnaden mellan det färgade och min naturliga hårfärg, var ungefär 50-50 nämligen) på det bästa sättet. Själva grejen är ju att jag vill ha min naturliga hårfärg. Men så blev det fan inte. Så nu får jag börja om från början med att låta håret växa ut och leva med utväxten. De sa att toningen skulle gå ur så pass att det skulle bli nära min naturliga hårfärg efter ett litet tag. Jag ger det tre veckor, om det ser likadant ut då så ska jag fan gå dit och säga vad jag tycker. Men nej, för det kan jag inte...

Färgen är trots allt fin... Så jag borde vara glad. :] Argh, min jävla splittring...

Jag börjar verkligen hata frisörer av hela mitt hjärta. Har bara haft dåliga erfarenheter på tre-fyra år, om man bortser från TIGI-visningen, där frisören var en kille från London som var urtrevlig och trygg. Han klippte ju mitt riktigt långa hår (till svanken) kort (till hakan, ungefär), och fick mig trots allt lugn. Jag älskade mitt långa hår, och ändå fick jag inte panik när han klippte av det. Det är faktiskt impressive. Jag vill åka till honom i London och fixa håret istället!