Sönderfall: planer och sjukdom.

Jag mår sämre och sämre nu. Det är fan inte alls roligt. Jag tror att min kropp hämnas för att jag i måndags, när jag kom tidigt till skolan och hängde med Patrik i några timmar, sa att jag tycker om att vara sjuk. Vilket jag gör, under vissa förutsättningar. Så nu ska min kropp tydligen bevisa att jag hade fel. Jag såg ju fram emot de här fem dagarna som kommer. Christopher är här då, vi hade planer, men nu har i princip varenda en fallit sönder, vilket gör det hela ännu värre.

Jag ska gå upp och hämta ett glas mjölk, te gör att min hals bara blir värre.

Jag tycker inte om mitt liv just nu.

Kluven i hårfrågan, och då menar jag inte topparna (although...).

Blev en impulstoning idag. Gick egentligen dit bara för att kolla pris och tider, men när jag sa att jag ville tona det så fort som möjligt så frågade de om jag ville göra det direkt, och så blev det. Frågan är om jag blev nöjd? Jag tycker att det är ganska fint, men det är absolut inte som jag ville ha det. Jag ville bara jämna ut färgen (skillnaden mellan det färgade och min naturliga hårfärg, var ungefär 50-50 nämligen) på det bästa sättet. Själva grejen är ju att jag vill ha min naturliga hårfärg. Men så blev det fan inte. Så nu får jag börja om från början med att låta håret växa ut och leva med utväxten. De sa att toningen skulle gå ur så pass att det skulle bli nära min naturliga hårfärg efter ett litet tag. Jag ger det tre veckor, om det ser likadant ut då så ska jag fan gå dit och säga vad jag tycker. Men nej, för det kan jag inte...

Färgen är trots allt fin... Så jag borde vara glad. :] Argh, min jävla splittring...

Jag börjar verkligen hata frisörer av hela mitt hjärta. Har bara haft dåliga erfarenheter på tre-fyra år, om man bortser från TIGI-visningen, där frisören var en kille från London som var urtrevlig och trygg. Han klippte ju mitt riktigt långa hår (till svanken) kort (till hakan, ungefär), och fick mig trots allt lugn. Jag älskade mitt långa hår, och ändå fick jag inte panik när han klippte av det. Det är faktiskt impressive. Jag vill åka till honom i London och fixa håret istället!

Student - och balångest

Exakt en månad till studenten... Wow. Nu är det bråttom, bråttom, bråttom med allt. Klänning, skor, smink, inbjudningar och så vidare. Jag köpte inbjudningskort idag, dock. :] De var rätt så söta, med lite sommarblommor på. Det är dock lite deprimerande dessutom, eftersom jag inte har alls många att bjuda in till studentmottagningen. Några i Löddeköping, min farbror (som antagligen inte kommer), farmor och farfar, Susanna m. familj, Sara, Christophers föräldrar (som antagligen inte kan komma) och sen är det väl slut. Ska kolla med lite folk på Hvitfeldtska om de vill komma ner till när jag springer ut och några tjejer från nian, men de får inga officiella inbjudningar. Så jag har en ganska liten krets som kommer att komma, vilket faktiskt får mig att känna mig lite misslyckad. ^.^

Sen inte att tala om inför balen på nästa fredag... Har ingen aning om vad fan jag ska göra med håret eller någonting, jag är helt obeslutsam. Eller nej, det var fel ord... Jag har totalpanik, nu när jag har tittat runt lite på nätet. Jag är verkligen inte tjejig, och kan inte ett skit om uppsättningar, eller ens om hårspray och sånt. Jag kan inte platta håret (fast jag har iofs inte försökt). Men locka håret kan jag i alla fall inte, det har jag bevis på! Balen verkar bara mer och mer skrämmande, och mindre och mindre rolig ju närmare den kommer. Jag hade velat fixa frisyren hos en frisör, och bli sminkad, men jag kunde bara inte fråga mamma om det (när hon betalar så himla mycket för mig) och jag kan inte lägga ner 1000 kr på det själv. Det är helt omöjligt. Dessutom ska ingen av de jag hänger med fixa hår och smink hos en frisör/sminkös, så jag faller, som alltid, för grupptrycket. Nej, usch, jag vill inte gå på bal längre. Jag vill inte.

Som sagt: misslyckad.

Gäst hos pojkvännens föräldrar.

Jag är just nu i Älmhult, hos Christophers föräldrar. Utan Christopher. Det gick nämligen inga tåg så tidigt att jag kunde komma till Eksjö i tid för besöksdagen, så jag åkte ner till hans föräldrar för att åka dit med dem imorgon bitti. Jag trodde att det skulle bli rätt awkward, men det känns helt okej. Det är kanske t.o.m. lite lättare att vara normal när Christopher inte är här, på något sätt. :P Annars blir det att jag mest tyr mig till Christopher.

Nu är jag jättehungrig, och det håller på att grillas. Tror det är klart snart, och det luktar härligt. :] Har förresten städat lite också. [Om du inte har räknat med att jag ska göra det, Christopher, så tänker du inte speciellt långt. ;]

Picknick i Slottsskogen

Jag, Louise och Sofia gav oss ut bortom Schillerskas tegelväggar idag, ut till solskenet (och tyvärr blåsten) i Slottsskogen. Där tog vi oss en picknick. Ett urval av samtalsämnen? Psykvårdens brister på Östra, vapenförråd och cocktailtomater. Nu blir ni nyfikna, huh?

On the sunny side of the Slottsskog (...eller i alla fall den blåsigaste).

Louise, som njuter av vårsolen och rampljuset. ;]

Sofia, som njuter av vårsolen (men kanske inte lika mycket av vårblåsten?).

Well, man måste ju faktiskt bara vara glad ibland. (betona det som ni vill)

Likgiltig.

Magont här.

Visst ja, psykologiprovet gick inte bra. Men jag har ingen ångest för det. Varför? Det vet jag inte.

Stresspluggning, ironiskt nog.

Ooops. Inte så mycket pluggning på G här, trots att vi har ett psykologiprov imorgon eftermiddag. På stress i psykologisk och neurofysiologisk belysning. Jag har läst igenom häftet några gånger till, men det är faktiskt väldigt tråkigt. Jag vet dessutom inte riktigt vad jag ska fokusera på, vilket är ett stort problem för mig. Jag behöver veta vilka områden som är viktigast, för det får mig på något sätt att koncentrera mig i högre grad.

Man kan fråga sig varför i helvete jag sitter och skriver om att jag inte pluggar, istället för att plugga. I have no good answers for you. Eller jo, det står i mitt psykologihäfte: jag är beroende av mitt sociala nätverk när jag handskas med stress (tjejer är mer beroende av sociala nätverk än killar är), därför skriver jag om det här: jag ältar helt enkelt problemet istället för att ta itu med det.

Hej då.

Fotskada utan vedergällning.

Idag på Centralstationen, efter att Christophers tåg åkt, så ställde en man sin väska på min fot när jag gick på Kungsbackapendeln. Jag flyttade snabbt på foten, men vad gör jag sen, innan jag går och sätter mig? Jag ber om ursäkt! Det var fan droppen. Man kan inte vara hur svensk och PK som helst, för helvete. Jag tror jag måste lära mig att ge folk som gör sånt en sur blick, i alla fall. Någon som vill hjälpa mig att träna?

Jag utfärdar härmed en varning för känsliga modebloggshatare.

Jag sitter just nu och funderar på vad jag ska ha på mig. Jag vill se vårig ut, vi får väl se om jag lyckas. Just nu funderar jag på less is more vilket är den teorin jag till slut följde (dvs den vänstra bilden). Jag ska inte börja modeblogga, jag vet att folk är väldigt trötta på sådant nu. Men det är trots allt min blogg, so I rule. Därför kanske det kommer liknande inlägg igen, om jag har tråkigt.

Fel, minne och gott te.

Jag har haft en påträngande känsla av att jag har gjort något fel idag. Inte något obestämt, svävande fel, utan något påtagligt, men jag kan för mitt liv inte komma ihåg vad det var. It sucks, för det var något som jag sa/gjorde i skolan, tror jag. Det enda jag vill ha fram till studenten är en fortsatt trygg och stabil situation, ingen dramatik. Jag har aldrig varit bra på vänskapsrelationer med andra tjejer. Det känns alltid som att jag faktiskt är lite fel, allmänt. Särskilt när man ses en stor del av ens vakna tillstånd, större delen av veckan. Jag har rätt dålig historik där, men sexan var väl ändå värst, när jag i princip var ensam (i alla fall i gemenskapen i min årskurs) halva året. Dock var det halvt om halvt mitt eget val. Halvt var det väl någon slags hormoniell obalans som skapade en känsla av utanförskap hos mig (Det är faktiskt så i tonåren: tänk på det! Det borde jag ha gjort. ), vilket gjorde att jag hellre än att långsamt utelutas valde att hålla mig undan själv, och halvt var det helt enkelt så att mina närmaste vänner inte riktigt ville ha med mig längre, vi växte ifrån varandra, vi var för olika, eller dylikt.

När det gäller minne, förresten: Det var som precis innan jag gick ner till datorn. Jag satt vid köksbordet och läste tidningen, när mamma helt plötsligt frågade något i stil med "Ska du inte ha teet, eller?". Jag stirrar på henne och förstår avsolut inte vad hon menar. Då är hon mer tydlig och förklarar att vattnet som jag värmde fortfarande står i micron. Jag är fortfarande rena typexemplet av förvirring, och kan för mitt liv inte komma ihåg att jag ens värmt något vatten. Vilket jag sedan (mycket, mycket vagt!) erinrade mig att jag faktiskt gjort tio minuter innan, eftersom jag till slut kom ihåg att jag slagit in siffrorna 124 (standardtiden när jag värmer tevatten i en kopp i micron). Då blev jag nästan lite orolig. :P Men teét är väldigt gott! (det heter "you name it")

Regnbågsjakt.

Imorse när jag lämnade huset vid halv elva var vädret vackert. Lite kyligt, visst, men riktigt soligt och fint. Efter skolan, och efter att jag ätit lite, köpt räkchips och ansiktsmasker att lägga hemma (do not judge what you do not understand!) gav jag mig ut på bokjakt. Lämnade först tillbaka en bok (60 kr i skuld, men det var inte mitt fel), valde en bok om ett 18-årigt förhållande som är inne i en kris och rättade till felet som gjorde att jag inte får några påminnelser om böcker som är försenade (de hade stavat min mailadress med tre n). Sedan åkte jag ut till biblioteket i/på Guldheden för att låna en bok om dödshjälp. Jag har aldrig varit där förut, det såg rätt så deprimerande ut faktiskt. Åkte därefter till Mölndal, där jag besökte mitt tredje bibliotek för dagen, och lånade min andra bok om dödshjälp. När jag gick ut lyste/lös solen för fullt, men samtidigt regnade det. Ganska stora droppar, t.om. Så, naturligtvis (för mig i alla fall) började jag diskret se mig om efter regnbågen, för att inte folk skulle stirra på mig och undra varför en nittonårig tjej står och stirrar rakt upp i himlen när det regnar så. Och, hör och häpna: jag hittade ingen regnbåge! Först accepterar jag det faktumet och fortsätter gå, men sedan övertygar jag mig själv om att jag struntar totalt i vad folk tycker. Jag stannar, koncentrerar mig och letar målmedvetet efter regnbågen. Och, tack och lov, jag hittar den. Den var väldigt svag trots att det var mycket regn och sol, men den var där i alla fall, framför ett väldigt mörkt regnmoln som gjorde det svårare att se den.

Jag funderar på om jag borde lära mig någonting för livet av det här, men jag vet inte riktigt om det var ett sådant ögonblick. Jag får väl vänta och se om jag kommer att tänka tillbaka på det någon gång i mitt liv. Just nu så håller jag på såhär: letar efter tecken och insikter i allt som händer mig, i allt som jag tänker. Någonstans måste det ju finnas en ledtråd. En ledtråd till vad jag borde vara

What to do, who to be,
who to meet, what to see.

Eller nåt.

Figaros bröllop

Jag kom precis hem från Artisten, operan var riktigt bra. Alla var väldigt duktiga! Elisabeth är fortfarande min favorit, och gillade även Elias speciellt. Rollen passar honom så bra. :] Well, well, jag är riktigt trött, så jag ska nog gå och lägga mig nu. Måste bara göra en lista på saker jag måste ta med mig till Christopher imorgon... Jag har bara kommit på skolsaker och laptopen än så länge, men det ska väl inte vara så mycket mer viktigt. :P Godnatt!

Visit på Hvitfeldtska

Efter skolan idag begav jag mig till Hvitfeldtska för att hälsa på folk i min gamla klass. Jag saknar dem. :] Men först gick jag till receptionen på Hvitfeldtska och bokade biljetter till mig och mamma till Figaros bröllop (en opera som min gamla klass och parallellklassen sätter upp som Sceniskt musikprojekt) på Artisten. Kl. 19.00.
Efter det gick jag ner till ghettot och hittade bl.a. Karin där. De hade precis lastat in en massa kulisser som skulle transporteras till Artisten. Sedan var det av till Södra Aulan. Där var repetitionerna inför operan i full gång, så jag satt och tittade i några timmar. Ska bli väldigt roligt att se hela imorgon. Kändes rätt bra att se lite innan, eftersom det ger lite "behind the scenes-känsla" när man ser den på riktigt sedan. Dessutom fick jag lite av handlingen förklarat för mig, vilket innebär att det blir lättare att hänga med imorgon. :P
Många var riktigt bra. Elisabeth förvånade mig, hon har en väldigt fin, vacker röst, inte riktigt den vanliga, starka operarösten, lite annorlunda, och väldigt behaglig att lyssna på. Jag har inte hört henne sjunga riktigt innan, var väl därför jag blev så påverkad av just hennes röst. :]

Vi fick studentmössorna idag, dessutom. Uppsalamodellen ser ut som en tågkonduktörsmössa, som vissa sa redan när vi beställde, men vad fan, det är en dag. Man har råd att se skum ut i en dag. ;] Vi får väl ha den på sne, vi som valde den.

Självkritik of the highest order. Eller inte.

Jag satt och läste Sofias blogg igår, och stötte på ett inlägg om fjortisar som hon skrev. Det fick mig att fundera på när min period egentligen var... Jag själv tycker att det var i sexan och sjuan. De flesta skulle nog säga att det var i åttan och nian, dock, även om jag ser åttan, nian (+ ettan i gymnasiet) som den bästa perioden i mitt liv. Den perioden förknippar jag med att jag var självständig, jag kände mig speciell, men samtidigt var det den perioden då jag har mådde som sämst i hela mitt liv. Det är väl helt enkelt nya ideal som påverkade den skumma omständigheten. Helt sjukt... Men jag har definitivt romantiserat den perioden.

Bild ett: Tagen av Louise, som antagligen var den personen som påverkade mig i min "riktiga" fjortisperiod mest, enligt mig.
Bild 2: Allt det var det hon som skrev, jag har tack och lov aldrig använt mig av ett sånt helvetesspråk. :P Hatar att vissa skriver så...
Här har vi bilder mellan åttan och sommaren inför ettan i gymnasiet.
Bild 3: Skitbild tagen av webcam

Bild 4: Bild tagen av Denise, min kusin, som jag saknar hemskt mycket. Hon är inlagd på en anstalt sedan ca två år tillbaka efter att hon bröt ihop totalt, och jag har inte kunnat träffa henne eftersom hon inte vill träffa någon förutom familjen, i princip. Aspergers syndrom, ska det tydligen vara. Skickat två brev till henne, men inte fått svar. Känner mig helt hjälplös.

Bild 5: UKM riksfinal

Så: vilken bild är värst, tycker ni? I fjortisavseende, menar jag. Vill se vad folk egentligen tycker. (Jag vet att det är en korkad fråga, men jag vill bara veta vad folk anser vara mest fjortis nuförtiden. Har inte så mycket annat att göra just nu. )

Högskoleprov på G.

Nu på lördag är det dags för högskoleprovet igen, sista gången för min del, antagligen. Kan nog inte få ett bättre resultat. Tror det kommer att bli samma som förra gången/sämre den här gången. Enligt Sara så får man statistiskt sätt bäst resultat den tredje gången man gör det, och det här blir min fjärde. För er som är intresserade, och som kanske vill känna er smartare än jag, så har jag fått 1.2 (första gången) 1.4 (andra gången) och 1.6 (tredje gången). Ska göra det på Humanisten i Sal:Lokal C 361+363. Någon mer som ska det? Förutom Susanna, då, för det vet jag redan. :] Sara ska vara i samma byggnad, men jag kommer inte ihåg vilken sal som gällde för henne, dock. Mysigt att det finns folk jag känner där. Förra gången jag gjorde det i Göteborg träffade jag Johan där, det var väl lite kul det med. Brukar alltid bli att man träffar någon man känner/känner till på högskoleproven.
Första högskoleprovet gjorde jag i Älmhult, andra i Göteborg, tredje i Älmhult. Men Christopher gjorde det inte den sista gången i Älmhult. Han skulle ha gjort det, men det var en workshop i brasiliansk jujitsu (kan inte stava till det) eller något liknande som han verkligen ville gå på, så han gick på det istället, efter att jag övertygat honom om att jag kunde göra provet ensam, och inte skulle ta illa upp om han gick på workshopen istället.

Måste fan komma ihåg att ta med mig linjal i år. Glömmer alltid det. Jag ska dessutom tänka tiodubbelt så många gånger på att mobilen ska av inför varje delprov. Jag har lärt mig från den gången jag glömde stänga av den inför mattedelen och hade ångest under hela det delprovet. Det var verkligen läskigt. Försökte få folk att absolut inte ringa med ren viljekraft, även om jag är övertygad om att det inte fungerar. ^.^ Kändes bättre att göra så, i alla fall. :P

Småbesvär med samvetet.

Jag har dåligt samvete. Idag på rasten på rättskunskapen så pratade vi lite grann om redovisningen av projektarbetet och opponentskapet på måndag. Då var det en tjej där som berättade att hon hade gjort ett fel i sitt arbete, hon visste inte att man skulle använda fotnötter (helvete vad fel det ser ut, men tydligen ska det heta så, inte fotnoter). Jag förstod inte alls hur hon menade, för jag ser det som helt självklart att man ska referera till källorna löpande i texten, inte bara redovisa källorna i slutet av arbetet. Men det var just det felet hon hade gjort. Därför var jag riktigt okänslig, men det märkte jag först efteråt när jag förstod vad det var för fel som hon hade gjort. Jag såg alldeles för sent att hon blev berörd (nedstämd/uppskrämd/upprörd) av det jag sa. Å andra sidan är tjejen riktigt irriterande, men det hjälper fan inte.

Studentbalen.

Imorgon och i övermorgon börjar biljetterna till balen säljas. Klockan 19.30 den 9:e maj. Verkligen helt totalt underbart, men samtidigt ångestframkallande, eftersom jag inte har koll på hur det kommer att bli. Christopher kan i alla fall inte gå med mig. Jag får helt enkelt gå ensam. Eller någon som ställer upp? Jag vet helt enkelt inte riktigt hur skambelagt det är att gå på balen utan date nuförtiden. ^.^Men klänningen är i alla fall fixad, om man bortser från att den måste sys in (minnesanteckning för mig själv: kolla upp sömmerska i Göteborg).

shesmovedon av Porcupine Tree

Ja, jag vet att jag gav några löften som jag inte riktigt har efterlevt nu på kvällen, men bättre sent än aldrig som någon okänd sa, och som nu citeras i hela världen.

Jag fick ett efterlängtat samtal nu på kvällen från en mycket trött gruppchef i tjänst. Han hade tydligen ett möte vid tio ikväll, där han skulle få veta om det skulle bli visitation. Om det skulle bli det, skulle han gå runt till hela kompaniet och informera dem. Det är mellan 150 och 200 personer. Efter det skulle han antagligen inte heller kunna sova, eftersom några i hans grupp var ute och söp för att en kille fyllde år. Jag tycker synd om honom. Han var dödstrött redan när jag pratade med honom vid halv nio. Han fungerar inte så bra när han har sömnbrist, och vad värre är så måste han ta igen den sömnbristen helt innan han mår bra. Det brukar ta hela helgen. Sedan är han tillbaka i dåliga sömnrutiner i lumpen, och så fortsätter det. En himla ond cirkel, måste jag säga. Jag däremot tar ofta inte igen sömnbrister. Om jag sover normala åtta-nio timmar nästa natt blir det bra, trots att jag bara sov två natten innan. Jag vet inte riktigt vad som är bäst i slutändan (för hälsan alltså), hans sömnbehov eller mitt. Just nu är jag dock väldigt trött, men sov ändå bra igår natt. Somnade vid ett, sov till nio, så det var helt acceptabelt. Kanske har varit en ansträngande dag.

Det var en modevisning på Schillerska idag som jag och Julia satt och tittade på, sådär appropå ingenting. Det påminde mig på ett sätt om framtiden. Jag tänkte på att om någon skulle fråga mig om mitt drömjobb, skulle svaret ironiskt nog bli att jag inte hade något, eftersom det inte går att uppnå. Men det heter ju drömjobb, så varför skulle jag då inte kunna erkänna vad jag vill, på grund av att det inte är möjligt? Helt sjukt. Jag är helt körd ibland. Det är korkat att vara för förnuftig.