Dygnat.

Nostalgikväll - natt och morgon.

Godnatt.

Dygning?

Jag är fortfarande vaken, har inte gått och lagt mig än. :P Blir att dygna allt, och inte hade jag planerat det. Jag fastade vid datorn, vid ett trevligt och även till en viss del allvarligt och välbehövligt (om än väldigt sent [två år + försent]) samtal med Jonaz över MSN.

Metaltown alltså... Det lockar mig verkligen att gå på lördagen! Så jävla bra band. Måste kolla planerna med Christopher, när han har sina lediga veckor och så. Fast jag vet inte, jag kanske vill gå i vilket fall... Nej, jag tror inte det. Har ingen vän här som är så pepp på att gå, så vi får väl se. Men In Flames, Opeth, Dark Tranquilliy, Amon Amarth, Killswitch Engage (de spelar visserligen på fredagen, men ändå) + lite nostalgi o.s.v... Vill, vill, vill!

Lite levnadsglöd finns kvar på annat än uthållig kärlek, det känner jag! I can still get a high of life.

Studentångest av ett annat slag.

Jag känner hur livet bara glider ur händerna på mig.
Sedan påminner jag mig om verkligheten, och glömmer att se det viktiga.

Jag har suttit och funderat här ikväll, och jag tror att en sak jag hörde på min student var så jävla sann, så det är sorgligt. En sak Linnea sa sådär halvt till mig. Jag förundrades över att de första typ sex-sju kommentarerna i min studentmössa handlade om mitt utseende på ett eller annat sätt, och det sa jag, och då sa Linnea något i stil med "ja, om man är tråkig så är det det folk får skriva om" (med den innebörden, kommer absolut inte ihåg exakt vad hon sa). Och det är så grymt sant att det gör ont. Ja, det gör ont.
Det gör inte ont för att hon sa det på något sätt. Jag tog det fan inte som en förolämpning, nejnej. Bara en ironisk kommentar. ^.^ Men jävlar, det är sant. På ett eller annat sätt.
Nu är det dags att rycka upp sig, nu när målen är suddiga och luddiga. Vad kan jag annars göra?

Euforisk student.

Jag har precis kommit hem från studentfesten, och jag har nu dygnat rätt rejält. Fåglarna sjöng när jag kom hem. ^.^

Helt sjukt underbart. Skön dans hela natten, trots mina skor (som inte är så användarvänliga, men jag var kvar på dansgolvet in i det allra sista, när det stängde av musien, tände och insinuerade att de stängde nu).

Sjukt underbart. Goda drinkar, lite shots, Enter Sandman, och sjukt många andra sköna låtar, men den var den jag reagerade mest på, för det var så SKÖNT när den kom. Lite REJÄL musik. Och man bara står där och älskar alla. Älskar.

Nu blir det att dricka vatten och sova, sova och åter sova. Jag ska sova, tills jag absolut inte kan sova längre.

Jag måste dock erkänna (eller kanske påpeka?) att det inte är lika trevligt att komma hem efter en sådan fest ensam. Jag skulle ge jävligt mycket för att ha älsklingen här nu. Men lumpen låter sig ej mutas, trots en ung flicka som just tagit studenten behöver och högt eftertraktar sällskap i sängen.
Men, ensam är jag i sängen, och sova skall jag. God natt, det blir fan en bättre beskrivning av studenten när jag inte är lika euforisk. Jag älskar er alla (men jag Älskar dig mest).

JAG TAR STUDENTEN

Jävlar. Jag tar studenten imorgon. JAG tar studenten imorgon. Jag tar STUDENTEN imorgon! Helt jävla overkligt. Och just nu är jag så nervös.

Vad har jag glömt? Vad kommer jag att glömma? Jag ska locka håret imorgon. Jag kan inte locka mitt hår. Hur kommer det att gå?

Det viktigaste är inte hur jag ser ut, det är hur det KÄNNS. Och det KÄNNS som att det här faktiskt kommer att bli en av de lyckligaste dagarna i mitt liv.

Upp klockan fem imorgon. Minst. Shit... Läskigt. Och nu ska jag faktiskt gå och lägga mig. För att kunna sova lite inför imorgon.

Imorgon är en stor dag.

Just a memo. (inte att misstolka)

Och jag måste bara säga, att var jag än är, vad jag än gör, och vad jag än ÄR, så kommer jag fan fortfarande att bry mig lika mycket om vilken låt jag förlorade oskulden till.

Fördröjt. En tidig torsdagsmorgon framför SVT med historieföreläsare.

Upp till kamp!

Jag har ingen heder att bevara.
Inget motiv, ingen ställning, ingen oskuld att försvara.

Alla är skyldiga, bara upp till kamp!

Inga feltramp.
Vi är dyrbara.
En ovanlighet, ej en annuitet, en bristvara.

Vi har ingen heder att försvara.

En känslosam debatt.

Jag måste, jag bara måste få ur mig sanningar om mig själv.

Jag lider och saknar fortfarande mitt liv innan den helomvändning vid årsskiftet mellan 2005 /2006. Det är en tagg i hjärtat, en sorg i bröstet, ett mörkt hål i centrum och mörka skuggor i utkanten. Det är ångest, det är ensamhet, det känns som ett missbruk av ren frihet.

Men det liv jag har fått är ändå underbart, för skillnader mellan nu och då som är till fördel för nu är flera. Många fler än vad då har att hålla på nu.

Ett aktivt val om inaktivitet, är det ett val, eller är det att avstå från val?

På något sätt sökte jag vardaglighet, som jag nu försöker slå mig ur, men jag vet verkligen inte hur. Utan att förlora det jag har. Målen blir överskuggade av mönster och brist på tro.

Du är min vardagsromantik, och jag vill inte ha det på något annat sätt.

Det är du som gör allting svårt nu. Ett liv man en gång hade är borta för alltid, men det är inte allt. Möjligheterna. Kontakterna. Tankarna. Önskningarna. Jag är det nu levande beviset.

Jag skäms över det jag är, jag har tappat så mycket.
Jag har tappat tilltro, jag har tappat "jävlar anamma".
Jag har tappat själen, jag har tappat det "ej klädsamma".
Ett steg till, och jag har ingen passion. Inget livsmotiv. Hela jag kommer snart att tappa "säker" från osäker och bara bli "0".
Helt nollställd...

Den "positiva dagen"

Jag tänkte skriva för att göra Sofia lite glad (eller i alla fall tillfredsställa hennes bloggläsar-behov en aning). So here it goes:

Idag skulle då ha varit min "positiva dag", eftersom jag har varit så himla negativ och nere på sista tiden. Jag tror faktiskt att det är Sofia som har fått stå ut mest, eftersom hon har lyssnat på mig mest. Förlåt, Sofia! Du måste vara mäkta trött på mig nu. :P

Min "positiva dag" har dock inte varit så positiv, trots allt. Men jag har gjort mycket. Var i Kungsbacka imorse för att kolla på en vit klänning jag sett innan, men den såg inte bra ut på. Räknade matte på vägen dit och in till stan. Sedan blev det Kina-lektion, som var intressant. Jag har faktiskt lärt mig mycket, trots att jag inte ska göra provet... Det känns faktiskt som att jag kan koncentrera mig mer på att ta in det han säger, istället för att försöka skriva ner allt han säger och inte missa något. Så nu får jag större förståelse, men mindre papegoja-kunskap, vilket är positivt. Efter det hade vi ett "inför studenten"-möte för alla treor. Lottade ordningen, sjöng stundentsången och farbror polisen informerade om regler. ^.^ Det var en riktigt härlig stämning. En försmak av studenten, kändes det som... Det fick allt annat, det sista man har kvar, att verka mindre viktigt. Hur mycket större är egentligen glädjen över ett MVG i Matematik C än ett VG? Det vet jag faktiskt inte. Något säger mig att det blir det senare, men det orsakar inte världens panik just nu. Folk som kan Matematik C eller högre får gärna komma och hjälpa. ^.^

Testade att sminka mig inför balen innan, men det går inte. Det blir för vardagligt när jag gör det, eftersom jag mest har sånt smink och för att jag är dålig på smink överhuvudtaget. Ska kolla med några vänner om det har tid att komma och hjälpa mig på fredag (vänner som inte ska på balen och därför inte har eget smink att oroa sig för). Dock växer sminkkunniga vänner inte på träd. Sara är väl den jag gärna tar hit i så fall, även om inte hon är ett proffs, direkt... Mer så att jag litar på henne. Några andra frivilliga?

Visst har det varit fint väder idag? Jag har suttit ute och solat nu på eftermiddagen, men det tar lång tid för mig att bli brun. Det vet jag om, så jag satt mest bara och njöt av solen utan agenda.