Fel, minne och gott te.

Jag har haft en påträngande känsla av att jag har gjort något fel idag. Inte något obestämt, svävande fel, utan något påtagligt, men jag kan för mitt liv inte komma ihåg vad det var. It sucks, för det var något som jag sa/gjorde i skolan, tror jag. Det enda jag vill ha fram till studenten är en fortsatt trygg och stabil situation, ingen dramatik. Jag har aldrig varit bra på vänskapsrelationer med andra tjejer. Det känns alltid som att jag faktiskt är lite fel, allmänt. Särskilt när man ses en stor del av ens vakna tillstånd, större delen av veckan. Jag har rätt dålig historik där, men sexan var väl ändå värst, när jag i princip var ensam (i alla fall i gemenskapen i min årskurs) halva året. Dock var det halvt om halvt mitt eget val. Halvt var det väl någon slags hormoniell obalans som skapade en känsla av utanförskap hos mig (Det är faktiskt så i tonåren: tänk på det! Det borde jag ha gjort. ), vilket gjorde att jag hellre än att långsamt utelutas valde att hålla mig undan själv, och halvt var det helt enkelt så att mina närmaste vänner inte riktigt ville ha med mig längre, vi växte ifrån varandra, vi var för olika, eller dylikt.

När det gäller minne, förresten: Det var som precis innan jag gick ner till datorn. Jag satt vid köksbordet och läste tidningen, när mamma helt plötsligt frågade något i stil med "Ska du inte ha teet, eller?". Jag stirrar på henne och förstår avsolut inte vad hon menar. Då är hon mer tydlig och förklarar att vattnet som jag värmde fortfarande står i micron. Jag är fortfarande rena typexemplet av förvirring, och kan för mitt liv inte komma ihåg att jag ens värmt något vatten. Vilket jag sedan (mycket, mycket vagt!) erinrade mig att jag faktiskt gjort tio minuter innan, eftersom jag till slut kom ihåg att jag slagit in siffrorna 124 (standardtiden när jag värmer tevatten i en kopp i micron). Då blev jag nästan lite orolig. :P Men teét är väldigt gott! (det heter "you name it")