Avskrivning, omskrivning och beskrivning.

Någonting är riktigt fel med mig nu, och jag kan inte för mitt liv sätta fingret på vad det är. Har varit så svag och nedstämd på sistone, utan att någonting egentligen är fel. Eller ja, det finns ju alltid saker som är fel, och det var väl det det hela började med (ångest inför framtiden, projektarbetet och skolan). Nu har det däremot ändrat karaktär. Nu är det ingenting specifikt som får mig att bryta ihop längre, och det skrämmer mig.
Tänkte först och främst räkna lite grann... De senaste två-tre veckorna har jag gråtit i skolan fyra gånger relativt synligt, och ännu fler osynligt. Svenskalektionen på tisdagen v. 8, på musikprövningen, Sh. C-provet och filosofiprovet. Var nära gråten på båda arbetsintervjuerna (men dolde det med framgång), och har väl gråtit hemma i genomsnitt varannan dag, värst igårkväll.

Frågan är som följer: kan min mamma ha rätt i att det helt enkelt beror på att jag har ätit konstigt på sistone? Det är inte så att jag har pratat om det med henne, men hon såg mig tårögd för någon vecka sedan och drog slutsatsen själv. Det kanske är så. Men jag vet inte... Jag skulle snarare säga att min ångest gör min matlust oberäknelig. Ena sekunden är jag dödshungrig, och nästa mår jag illa av att bara se mat.

Jag personligen trodde initialt att det här är ett projektarbetssymtom, innan jag igårkväll satt på mitt rum, skrev med folk på MSN och kollade min mail, när jag helt plötsligt bryter ihop totalt. Fortsatte att skriva med folk på MSN ett tag (jag tänkte att det var bra att göra någonting, att det skulle lugna ner sig), sedan byggdes min förtvivlan upp och jag fick halvt kramp i hela överkroppen, och satte mig ner lutad mot väggen i mitt rum och försökte andas ordentligt (det gick bra). När jag hade mer kontroll började jag istället darra (antagligen för att spänningen i kroppen släppte lite grann), så jag gick och satte mig i soffan utanför mitt rum med en filt runtom mig och tittade på TV. Efter en stund var jag helt lugn igen. Det brukar fungera att titta på TV ett tag. Allt det här hindrade mig som ni kanske förstår mig från att arbeta med projektarbetet, och jag brydde mig inte ett dyft om det, varken under tiden eller efteråt. Så, vad är fel? Wish I knew.

Det kanske handlar om Christopher. Det kanske var viktigare än jag trodde att ha honom som livslina, bara ett samtal iväg. Eller snarare, att ha någon som kan sätta saker och ting i sitt rätta perspektiv och som kan distrahera mig. Eller det kanske bara är någonting som jag kan fokusera på som jag saknar, ett säkert element i vardagen, som gör att det blir en så stor effekt av att inte prata med honom. Eller är kärlek helt enkelt så starkt, att man kan må så dåligt av att inte höra av honom, utan att veta det själv? Är känslolivet verkligen så pass skilt från förnuftet och medvetandet? Jag skulle faktiskt inte tro det. Om det här hade varit ett resultat av att jag saknat honom så förtvivlat, hade jag kunnat inse det själv. Det kan jag inte. Jag kan inte se att det här beror på det.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Nu när jag läser igenom det här låter det som en ren uppmärksamhetsgrej, så det här inlägget kommer nog inte att ligga uppe så länge. Jag vill inte leka notice me-leken. Det finns så många andra som kan den leken mycket bättre. Have a nice evening.