Läste nyss ut en av biblioteksböckerna jag lånade igår. "Hembiträdet" av Marie Hermanson. För en sammanfattning av vad den handlar om och liknande kan ni faktiskt googla på det, sämre är ni inte. ;]
Måste dock säga att en recension jag läste av Ella Andrén (åh, okej era latmaskar, här är länken: http://dagensbok.com/index.asp?id=1399) bara bevisar att hon inte förstår den. Eller så ser jag boken på ett sätt som inte ens författaren avser. För jag känner igen mig. Inte i det sakliga, inte i själva mordhistorian (för om det är det man tycker är det ledande i boken tycker jag att man missuppfattar den). "Medioker mordhistoria"... Jovisst, om man ser det som endast en mordhistoria. För mig är den mer. Den är en förunderlig källa till igenkännande och beklämmande insikter om karaktärerna, som har flera motsvarigheter i verkligheten, trots att vi kanske vill intala oss att de är mindre framträdande här. Hennes vandring i Området och den senare mannens trädgårdsvanring är fascinerande, särskilt för mig som har en sådan fallenhet för att göra likadant. Det kan sammanfattas som en grådaskig verklighetsflykt till förmån för tyst iakttagande, dagdrömmande och ett oförklarligt beroendeförhållande.
Efter de andra två böckerna jag lånade blir det att försöka få tag på boken "Mig äger ingen" av Åsa Linderborg. Tittade runt på Veckorevyns hemsida och läste om den boken under boktips av Ebba von Sydow (som jag tyvärr börjar tycka riktigt bra om, hon verkar i vilket fall vara en drivande och intelligent tjej, om än lite kylig ... ja, nästan kall), och råkade senare hitta ett tips om samma bok när jag surfade runt någon annanstans (en bekants blogg, har jag för mig). Då måste man läsa den, helt enkelt. För mig är det bara så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar