En känslosam debatt.

Jag måste, jag bara måste få ur mig sanningar om mig själv.

Jag lider och saknar fortfarande mitt liv innan den helomvändning vid årsskiftet mellan 2005 /2006. Det är en tagg i hjärtat, en sorg i bröstet, ett mörkt hål i centrum och mörka skuggor i utkanten. Det är ångest, det är ensamhet, det känns som ett missbruk av ren frihet.

Men det liv jag har fått är ändå underbart, för skillnader mellan nu och då som är till fördel för nu är flera. Många fler än vad då har att hålla på nu.

Ett aktivt val om inaktivitet, är det ett val, eller är det att avstå från val?

På något sätt sökte jag vardaglighet, som jag nu försöker slå mig ur, men jag vet verkligen inte hur. Utan att förlora det jag har. Målen blir överskuggade av mönster och brist på tro.

Du är min vardagsromantik, och jag vill inte ha det på något annat sätt.

Det är du som gör allting svårt nu. Ett liv man en gång hade är borta för alltid, men det är inte allt. Möjligheterna. Kontakterna. Tankarna. Önskningarna. Jag är det nu levande beviset.

Jag skäms över det jag är, jag har tappat så mycket.
Jag har tappat tilltro, jag har tappat "jävlar anamma".
Jag har tappat själen, jag har tappat det "ej klädsamma".
Ett steg till, och jag har ingen passion. Inget livsmotiv. Hela jag kommer snart att tappa "säker" från osäker och bara bli "0".
Helt nollställd...